Var sisådär ett halvår sedan jag bloggade, hehe. Men har saknat det ibland. Och nu tänkte jag uppdatera er lite igen! Inte för att jag har mer tid över, tvärtom faktiskt. Har mer än nånsin att göra. I skolan är det fullt upp med tråkiga föreläsningar i vetenskaplig teori och metod, sluttentor, vanlig tenta, seminarium och HLR-examination de närmsta veckorna. Och inför Colombia-resan bör jag ha pluggat spanska, (och engelska?) samt kommit igång ordentligt med C-uppsatsen tillsammans med Sofia samt köpa resväska (resväskor?). Dessutom hinna klämma in alla jag vill träffa innan jag ska vara borta i två månader. Så allt är lite kaotiskt nu..

Likaså relationen med pappa. Blev en dag så trött på att bli åsidosatt hela tiden att jag skickade ett långt sms, i vilket jag skrev att jag alltid blir besviken och att jag inte får någon chans att komma in i familjen eftersom jag aldrig är bjuden dit på jul, födelsedagar eller andra högtider. Skickade sms eftersom jag vet att jag inte får en chans att säga sånt i telefon.. Så nu är han förmodligen förbannad och har inte hört av sig (svarade inte på det här sms:et som jag skickade för en månad sen heller). Allt är så konstigt och jag blir bara ledsen och arg när jag tänker på honom. Han skulle aldrig kunna slippa ifrån allt ansvar och hålla sig undan när hans andra barn har det svårt eller behöver honom, men det är tydligen försvarbart att göra så när det handlar om mig. Så nu tror jag inte att vi kommer höras innan jag åker, vilket ytterligare visar hur lite han bryr sig. För honom verkar det gå an att ha kontakt om det får ske på hans villkor och om man är nöjd och glad. Annat går inte att diskutera överhuvudtaget.. Glömmer aldrig förra gången jag försökte göra det per telefon, det var bland det värsta jag varit med om.

Jag är så trött på detta och orkar inte låtsas som om allt är bra längre. Varför ska jag alltid vara nöjd med det lilla som blir över? Varför ska det vara acceptabelt att vara pappa när man själv vill och inte när man som mest behövs? Han kan glömma att jag ska komma och krusa honom mer. Vill han vara en riktig pappa får han själv ringa och helst be om ursäkt och rätta till allt som är galet. Haha, kommer troligen aldrig hända..

Jahopp, nu blev det lite för mycket känslor kanske. Men det är sånt här jag går och tänker på just nu.

Sköt om er!
Puss